Nancylopez

"Har  hamnat i mitten av ingenstans, i mitten av universum någonstans, i

nuti mig..jag kan se mig själv från alla håll, uppifrån,nedifrån,från höger och från vänster sida, jag kan se rakt igenom min själ och mitt hjärta.Det bubblar och någonstans så bränner det till lite lätt, hur jag än försöker förtränga det så kan jag inte råför att det fick mig att känna, och jag hatar mig själv för att jag tillät det och nu kommer jag nog inte kunna släppa det minnet helt,även om jag får det jag vill ha senare i livet så kommer alltid tankarna på "det där" finnas kvar och det kommer brännas varje gång jag tänker på det."Tänk om", det är farligt att tänka så men ändå så plågar man sig själv med att göra det ibland. Jag hade kunnat vänt upp och ner på hela mitt liv,återigen fick jag en stor chans som jag tillslut valde att avstå från, förnuftigt nog men jag hatar mig själv varje  gång det händer, det är inte ofta, men det kommer i perioder och det känns lika mycket varje varje varje gång.

Och nu står jag här igen och saknar "min pärla" som sken som solen, som fick min själ att le men också den jag var tvungen att kasta tillbaka i sjön och nu känns det.. lite tomt? Och det är mycket jag avstår nu, jag vill bara stå utanför, reflektera,analysera och bara sväva fritt..på en nivå dit inte många når.


Och jag tänker på flera som får min själ att le,dom som fick komma in. Solen öppnade sig på himlen då, jag minns det så väl, vinden viskade hemligheter och skratten ekade genom bergen. Vi skulle alltid minnas dessa stunder, det lovade jag mig själv, jag lovade mig själv att jag allid skulle var fri som vinden, som fågeln, örnen och svalan i skyn.


Du brukade säga att mina läppar viskade ett språk som inte kom härifrån,och vi skrattade ihop och sa att allt det vackra som kom från våra munnar skulle för evigt stanna i våra hjärtan.


Solnedgången var med oss den kvällen.
Natten var med oss..

likaså stjärnorna som vakade över våra vilda kroppar.

Det var du, jag och friheten mot världen..


Vackra du."